Fantastiska figurer löser mord

Avd: Kultur | Datum: 1 september 2006

Skriv ut |  Tipsa en kompis

Fantastiska figurer löser mord

Titel: Flickan som lekte med elden.

Författare: Stieg Larsson.

Förlag: Norstedts Förlag.

Den andra delen i Stieg Larssons millenniumtrilogi, Flickan som lekte med elden, kom ut i maj och är mer spännande och mer välskriven än den första delen, Män som hatar kvinnor. I den andra delen kopplar författaren ett ännu säkrare grepp om den genre som på omslaget kallas kriminalroman. Karaktärerna är desamma som i den första delen, men nu har vissa av dem, som datahackern Lisbeth Salander, helt andra förutsättningar.

Ovanliga miljöer@:Det är uppfriskande med en roman av det här slaget som rör sig i några för kriminal- eller deckargenren ovanliga miljöer. Stieg Larsson låter sina karaktärer slippa polisvärlden och istället röra sig på tidningsredaktioner, i styrelserum och på exotiska platser som Västindien. Även de gamla deckarklichéerna har lagts på hyllan - huvudpersonen är inte en hårdkokt polis som lyssnar på klassisk musik och dricker whiskey. Nej, Mikael Blomkvist är en mjukis, sina kvinnoerövringar till trots och Lisbeth Salander har inget musikintresse överhuvudtaget. Samtidigt levererar författaren en Stockholmsskildring med inslag av tidstypiska fenomen som caffe latte, kända klubbar och caféer.

Superkvinnokrafter@:Stieg Larssons språk imponerar med att aldrig hamna på någon lägre nivå, men ibland blir personskildringen av den fantastiska Lisbeth Salander sådan att man undrar om man hamnat mitt i ett äventyr med Fantastiska Fyran. Hon har superkvinnokrafter och är inte bara superintelligent med fotografiskt minne och en baddare på självförsvar och vapen, utan har även en sällan sedd förmåga att resa sig igen från de mest förfärliga situationer. Så inleder hon till exempel i den första boken sin sexuella och romatiska relation med Blomkvist efter att ha blivit utsatt för en förnedrande sadomasochistisk våldtäkt, till synes oberörd på det känslomässiga planet. Vill författaren förklara det med det antydda faktum att hon lider av asbergers syndrom? Jag ställer mig överhuvudtaget kritisk till Stieg Larssons beskrivningar av sexuella relationer. Dessa närmar sig just det utbyte av tjänster som kännetecknar den prostitution som författaren angriper. I hans roman är det okomplicerat med sexuella och nära relationer. De inleds oftast genom att den ena parten talar om för den andra att ”du är attraktiv” och ”jag vill ha dig”.

Personutveckling

Även Lisbeth Salanders bror uppvisar övernaturliga krafter, han är immun mot smärta. Samtidigt är halvsyskonen varandras motsatser utseendemässigt: han, en blond bjässe, hon, en späd, mörk hämndängel, iskall, som inte ens drar sig för att mörda sin förhatlige far.

Jag förvånas över hur jag utan några större åthävor från författtarens sida låter mig övertygas om Lisbeth Salanders behov av att genom plastikoperation skaffa sig ett par nya bröst, istället för sin tidigare platta barm, med förklaringen att hon ska få känna sig kvinnlig. Jag tror att jag låter mig imponeras av författarens villighet att låta sina karaktärer utvecklas och inte stå still på samma ställe.

Försök till da Vinci-kod@:Stieg Larsson tar sig an och använder sig av många teman som trafficking och överförmynderi, som genom pågående debatt och nyutkomna böcker är mycket aktuella. Mer tveksamma är hans ambitioner att bjuda på någon form av da Vinci-kod eller en vuxen ”Sofies värld”. Han stoppar in matematiska formler och teorem (vetenskapligt påstående som låter sig strikt bevisas) vars närvaro inte får någon riktig förklaring och man undrar varför de får en så framträdande plats som i inledningen av varje nytt avsnitt av boken, men kanske har jag missat någon poäng?

Trots min kritik av Stieg Larssons sätt att behandla nära relationer och hans överskridande av gränser för vissa av hans karaktärers trovärdighet är jag förtjust över denna kriminalroman med fräscha grepp, hög språklig kvalitet, samhällsengagemang och nya miljöer. Jag måste erkänna, den är spännande, den är nyskapande, den är begåvad. Den är utan tvekan något av det bästa jag läst i sommar.

Jenny Ottersten