Film sätter fokus på krig och diamanter
kommentar. Till och från stannar filmindustrin inför ett ämne som är känsligt och politiskt laddat. Resultatet av dessa nedslag i verkligheten kan skifta eftersom allvar och verklighet ska förenas med nöje och fiktion. Men när det gäller filmen ”Blood Diamond” är resultatet mycket kraftfullt.
Något annat går det inte att skriva när utrikesdepartementet bjuder in till ett seminarium följt av förhandsvisning av filmen.
- Filmen är oerhört stark. Vi behöver filmen för att det ska tränga igenom, sa handelsministern Sten Tolgors när han inledde seminariet.
Statsrådet menade att filmen kunde ha skildrat Kongo, Rwanda eller Sudan när det gäller scenerna av det bestialiska mördandet. I det har han rätt.
Filmen är på så sätt inte bara en skildring av hur diamanterna som utvinns säljs illegalt och på så vis finansierar och förlänger inbördeskriget i Sierra Leone, den visar även hur ett land förvandlas till ett helvete. Mitt i detta står barnen som görs till mördare. De blir inte soldater utan dödsmaskiner som besinningslöst skjuter på allt och alla så att deras små kroppar skakar av rekylen från maskingeväret.
När Leonarodo DiCaprios karaktär inledningsvis söker kontakt med kapten Zero för att leverera vapen till hans armé, möts vi av en finnig tonåring. Han betalar med diamanter.
För fyra år sedan inledde ett antal länder ett samarbete för att förhindra denna illegala handel med rådiamanter. Resultatet av detta är det certifieringssystem som kallas för Kimberleyprocessen. I dag är 71 länder med i samarbetet, både producentländer och länder där stora och många köpare av diamanter finns med. Däribland EU:s 27 medlemsländer.Värdet för handeln med rådiamanter har under de senaste åren legat på cirka 35 miljarder US-dollar per år och EU står för två tredjedelar av den totala diamanthandeln.
Tolgfors påpekade att ovetande människor bidrog till kriget och menade att det skulle de inte ha gjort om de haft kännedom om diamantens bakgrund.
Myndigheterna har till uppgift att upplysa befolkningen. Det sker genom obligatorisk skolgång och med hjälp av riktade informationskampanjer. Därför var det intressant att höra handelsministern tala om behovet av upplysning.
- Offren där, (i Afrika), måste ges samma plats i vår historieskrivning som offren i krigen i Europa, sa Tolgfors.
Ett uttalande som borde ses som en självklarhet. Men icke. Detta visade också Tolgfors när han svarade på min fråga vad regeringen ämnar göra för att uppmärksamma offren i Afrika.
Enbart kriget i Kongo har sedan år 1998 krävt nästan fyra miljoner människoliv, vilket gör kriget till världens största sedan andra världskriget. Sett till antalet döda människor.
På denna fråga svarade Tolgfors med att hänvisa till att regeringen ska upplysa om kommunismens offer och så tillade han.
- Det är inte bara en politisk fråga att informera, det är upp till oss alla.
Okej. En socialdemokratisk regering upplyser om fascismens offer och en borgerlig regering upplyser om kommunismens offer. Partipolitiskt korrekt men inget döden tar hänsyn till.
Europa har ett direkt ansvar när det gäller Afrika. Först och främst genom vår kristna människosyn, att alla liv är lika mycket värda. Sedan kommer det historiska ansvaret som gamla kolonialmakter och därtill även ett nutida ansvar.
Bland världens fem största vapenexporterande nationer återfinns Frankrike, England och Tyskland. Deras vapen används i konflikter på den afrikanska kontinenten.
Detta är politik i lika stor utsträckning som det är affärer. Och det berör en handelsminister. Det går att upphöra med denna export, men det går inte att avsäga skyldigheten att informera om följderna av de exporterade vapnen. Men för att det ska ske, för att varje sanning ska fram, måste alla hjälpas åt.
Att blunda inför nutidshistorien är den säkraste garanten för att historien ska upprepa sig. Den sevärda filmen ”Blood Diamond”, har i dag biopremiär i Sverige.
Marcus Jonsson