Den ideella sektorn måste få verka under goda villkor
Det finns skattefrågor som ter sig små, men som i realiteten är mycket viktiga. En sådan är avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer. För alliansregeringen borde det inte finnas några tveksamheter för att skatteavdraget ska införas så fort som möjligt.
I grunden handlar det om vilken samhällssyn regeringen håller sig med. I sin första regeringsförklaring sa Fredrik Reinfeldt följande: ”Grunden för trygghet och gemenskap läggs i ett starkt civilt samhälle såsom föreningsliv, idrottsrörelser, kyrkor, samfund, och ideella organisationer. Solidariteten i de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet.” - Man kan ana en kristdemokratisk förhandlare i allianskulisserna.
En avdragsrätt för ideella föreningar passar som hand i handske med en sådan samhällssyn. Staten borde, bland annat genom sina skatteregler, gynna verksamhet som baseras på en tydlig värdegrund och som i huvudsak drivs med ideella krafter. Skatteavdrag av den här typen finns i de flesta västländer.
Att just Sverige saknar ett sådant avdrag är ett resultat av hur socialdemokraterna dominerat samhället under hela efterkrigstiden. För dem är det helt självklart att staten tar över och driver all form av verksamhet, utan samarbete eller inblandning från det civila samhället. Utom möjligen när det handlar om arbetarrörelsens olika delar, vilket bland annat visat sig i konstruktionen av a-kassesystemet. Det är en samhällssyn och en människosyn som devalverar det personliga engagemanget och de intressen som självständigt organiserar sig utanför statens ramar.
För att ytterligare styra upp det civila samhället har Sverige skaffat sig en tradition av mycket föreningsbidrag och projektmedel. Det har gjort det vanskligt för civila samhället att kritisera politiska beslut eftersom en känsla sprider sig av att allt för mycket synpunkter på regeringen riskerar framtida projektmedel. Föreningsbidragen är bra i sig, men måste balanseras av ökade möjligheter till egen finansiering, för att bryta den ideella sektorns ensidiga beroende av skattemedel.
När staten uppmuntrar frivilliga bidrag till den ideella sektorn innebär det en större frihet för samhällets fristående aktörer att bidra. De ska inte reduceras till utförare av den service som politikerna beställt. Friheten för det civila samhället att själv prioritera vad som är viktigt utifrån sin egen värdegrund ökar om också gåvointäkterna kan ökas.
Det handlar om pluralism. Staten kan genom sitt skattesystem gynna eller missgynna förekomsten av ett rikt civilt samhälle, där åsikterna och livsstilarna är många och där människor har en flora av gemenskaper att söka sig till.
I den utveckling som nu sker, där allt mer av offentlig service upphandlas, kan civila samhället också spela en viktig roll. Frågan är om de politiker som beslutar om upphandlingar funderar över den ideella sektorns möjligheter att lämna anbud? Dessa bestäms ofta av upphandlingens storlek och vissa specifika krav som ställs i anbudsunderlaget. För vissa partier är upphandling i sig huvudsaken, men lika viktigt är variationen av driftsformer utanför den offentliga sektorn.
Ideella sektorns möjligheter att vara med på sina egna villkor är en viktig nyckel för att valfrihetsdebatten inte ska hamna i diket där socialdemokraterna kan måla upp konflikten mellan vinstintresse och medborgarintresse. En verklig mångfald kräver också riktigt bra villkor för den ideella sektorn.
Henrik G Ehrenberg