Farlig maktkamp i Sydamerika

Avd: Utrikes | Datum: 16 september 2009

Skriv ut |  Tipsa en kompis

UTBLICK. Sydamerika är inne i ett centralt skede i den politiska historien. I regionen pågår en ideologisk maktkamp där diverse aktörer strategiskt flyttar sina politiska schackpjäser.

Sedan Hugo Chávez kom till makten i Venezuela har det politiska spelet i regionen förändrats dramatiskt. Chávez har infört en regim som han kallar för ”socialismo del siglo XXI”, och som går ut på att skapa ett samhälle som har oroväckande likheter med dagens Kuba. Till exempel vill han införa ett system med ett enda parti istället för, som i dag, ett flerpartisystem. Åsiktsfriheten är också begränsad.

Begränsat yttrandefriheten

Chávez vill ändra grundlagen så att han kan bli omvald för hur många år som helst, han har begränsat yttrandefriheten genom att stänga tevekanaler och han har stiftat lagar som begränsar lärarnas frihet i undervisningen. Om en lärare vill lära ut något som staten tolkar som en fara för statens säkerhet så kan läraren hamna i fängelse. Chávez har också kontroll över domstolarna och det har förekommit att regimen använder domstolarna för att förfölja oppositionella.

Man är inne i ett avgörande moment där det har börjat uppstå konflikter mellan olika länder. Det finns två grupper av länder: Till den första kan man räkna Venezuela, Ecuador, Bolivia och Nicaragua som alla är socialistiska auktoritära projekt. Till den andra hör Peru, Colombia och Chile, som är inne i en viktig uveckling och bygger moderna demokratier, sådana som man är van vid i de flesta länder i Västeuropa.

Allvarliga konflikter

Konflikterna mellan länderna i båda grupperna börjar bli allvarliga, inte minst för att det finns tecken på att Hugo Chávez stödjer Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia – FARC-gerillan i Colombia – med vapen och pengar. Ecuadors president Correa har anklagats för att tillåta FARC-förläggningar på sitt territorium. Dessutom har Peru upptäckt så kallade ”Casas del Alba” i olika delar av landet. Det är organisationer som samlar människor och anordnar aktiviteter som går ut på att lyfta den ”bolivarianska revolutionen”, alltså den som Hugo Chávez vill införa i hela subkontinenten. Han vill överföra sitt populistiskt socialistiska projekt till andra delar av Latinamerika. Det här är aktiviteter som, enligt peruanska lagar, är intervensionistiska, inte minst eftersom man har upptäckt att all sådan verksamhet är finansierad av Venezuela. Det här ingripandet ligger nu hos det peruanska parlamentet och ska granskas av konstitutionsutskottet. Peru har även tagit emot två politiska flyktingar från Bolivia och en från Venezuela. De har sökt politisk asyl i landet.

Anklagar USA

Samtidigt tillåter Colombia amerikanska militärbaser på sitt territorium, och den amerikanska personalen kan ge viktig underrättelseinformation till regeringen i Bogotá, inte bara i kriget mot FARC utan också i kampen mot knarkindustrin. Men detta upprörde Venezuela och Ecuador så pass att de kallade hem sina respektive ambassadörer för en tid sedan.

Spänningarna i regionen började med en expansiv och intervensionistisk politik från Hugo Chávez som allierade sig med länder som Kuba och Iran.

Många analytiker påpekar Chávez inkonskevens när han anklagar USA för att lägga sig i andra länders inrikespolitik och begär att den amerikanska regimen ska lämna Latinamerika i fred samtidigt som han själv vill skapa ett system över hela kontinenten med Kuba och Venezuela som förebild.

Makt i demokratiska val

Det är svårt att stoppa utvecklingen mot auktoritära stater i länder som Venezuela och Bolivia eftersom regimerna har kommit till makten i demokratiska val och inom ramen för det demokratiska spelet. Man kan säga att folket legitimerar dessa regimer men när de väl kommer till makten börjar makthavarna ändra de demokratiska spelreglerna till sin fördel. Därför har det internationella samfundet inte mycket utrymme att kräva en demokratisk utveckling.

Latinamerika har en svag tradition när det gäller demokratiska regeringar. Även om man har upplevt nästan 20 år utan militärjuntor och har en god ekonomiskt tillväxt, finns det fortfarande en majoritet av fattiga människor. Orättvisorna är många och rättssystemet är inte tillfredsställande. Detta utgör grogrund för populistiska projekt där man med löften om mer rättvisa och bättre privatekonomi lockar röster från de fattiga.

För några månader sedan drabbades Honduras av en militärkupp. Även om sådana aktioner måste kritiseras och fördömas, måste man ta hänsyn till att i fallet med Honduras ville presidenten Zelaya införa ett referendum för att ändra grundlagen utan att följa de demokratiska spelreglerna. Många analytiker hävdar att presidenten Zelaya hade förhandlat med Hugo Chávez om billigare oljepriser.

Pengar från oljeindustrin

Sist men inte minst bör påpekas att Hugo Chávez använder en stor del av resurserna från oljeindustrin till att förverkliga sitt politiska projekt, inte bara i Venezuela, utan även i andra latinamerikanska länder, där den demokratiska utvecklingen är svag och situationen instabil.

Elizabeth Bushby, handläggare för Latinamerika, KIC