”Bättre att unga får gå först”

Avd: Förbundskrönikor | Datum: 21 oktober 2009

Skriv ut |  Tipsa en kompis

FÖRBUNDSKRÖNIKAN. ”Bättre att unga får gå först”. I lördags uttalade arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin detta i en intervju med Dagens Industri, apropå den höga ungdomsarbetslösheten. Det brukar heta att var fjärde ungdom idag är arbetslös, vilket är siffror som förskräcker.

Nu är det i och för sig så att även många av de som studerar på universitet räknas in i siffrorna räknas in i statistiken, vilket gör att siffrorna måste analyseras ganska noga.

Men Sverige har en arbetslöshet som är unikt hög i jämförelse med våra grannländer. De flesta undersökningar visar att framför allt två faktorer orsakar detta: turordningsreglerna, (LAS), och höga ingångslöner.

Kristdemokratiska ungdomsförbundets krav för att möta detta är att reformera arbetsrätten och att skapa en mer flexibel modell för lönekarriär. Det är exempelvis inte otänkbart att titta på hur lärlingslönerna för en nyutexaminerad snickare ser ut, för att hitta inspiration till en reformerad lönesättning för unga.

Reformvilja

Framför allt handlar det om reformvilja. Det handlar om att våga se ett problem i vitögat och att göra någonting åt det. Sven-Otto Littorins tjafs om att turordningsreglerna fungerar bra är en omvändelse under galgen. Han är väl medveten om att studie efter studie visar på att de som står längst ifrån arbetsmarknaden – unga och invandrare – är de som drabbas hårdast av att den som började arbeta sist är den som får sparken först, men att varje signal om reformer på området skulle framkalla ett ramaskri som skulle eka ända från Norra bantorget till arbetsmarknadsdepartementet.

En fråga som förtjänar ett svar

Sveriges unga generation ska inte behöva betala priset för Moderaternas ovilja att ta strid med Alliansens ideologiska motståndare. Alltfler unga känner sig otrygga med tanken på att bilda familj förrän efter 30. En regeringspolitik som högaktningsfullt struntar i dessa samhällsproblem kan inte betraktas som något annat än en uppmaning till unga väljare att söka sig andra politiska alternativ.

Frågan är då hur det parti som vill att ”ingen ska hållas tillbaka, och ingen lämnas efter”  agerar i ett sådant läge? Instämmer Göran Hägglund och Stefan Attefall i Littorins påståenden, eller är ni beredda att göra något åt problemen? Frågan förtjänar ett svar. Inte för min skull, utan för alla de arbetslösa ungdomarnas skull. KDU har i åratal talat om behoven av att reformera arbetsmarknadspolitiken, och i bästa fall har partiet uttryckt förståelse för problemets existens. Men när det har kommit till konkreta förslag, så har vi sett ett parti som inte sett något problem, inte hört något förslag eller vill yttra ett endaste ord i frågan.

Ett tveeggat svärd

KDU tycker att det är bra att partiet motverkar den förlegade syn på ålder och åldrande som finns i Sverige, men problemet kan liknas vid ett tveeggat svärd. Det slår mot unga såväl som äldre människor. Är det för mycket begärt att Kristdemokraternas ska vara ett parti för båda dessa grupper? Är det inte det som vår vision om samhällsgemenskap i själva verket handlar om?

Charlie Weimers, förbundsordförande i Kristdemokratiska ungdomsförbundet