PORTRÄTT. En vanlig arbetsdag stiger Rebecca Söderström ombord på tåget från Uppsala till Stockholm vid halv åtta. Framme på Kristdemokraternas riksdagskansli börjar hon med att läsa sin e-post. Som politisk sekreterare sköter hon bland annat omvärldsbevakning, så därför uppdaterar hon sig på Ekot och bläddrar igenom 10–15 lokaltidningar.
– Jag ser om de innehåller något intressant som någon av mina ledamöter behöver reagera på, till exempel en insändare eller en artikel som går till attack mot Kristdemokraternas politik. Den kan också bara vara allmänt intressant att bemöta ur ett kristdemokratiskt perspektiv.
Om någon av Rebeccas riksdagsledamöter Otto von Arnold, Annelie Enochson, Ingemar Vänerlöv eller Michael Anefur omnämns så bemöter hon artikeln. Om någon har fått in en debattartikel så bevakar Rebecca den tidningen extra.
Dagarna kan se helt olika ut, allt från att skriva artiklar, interpellationer, motioner och pressmeddelanden till att hålla koll på studiebesök.
Rebecca har vikarierat som politisk sekreterare sedan början av året.
– Jag tar fram underlag och hjälper ledamöterna med uppgifterna de har i utskotten. De har också sina specifika projektområden och frågor som de driver.
Rebecca blev rekommenderad tjänsten av en vän och började arbeta i riksdagen strax efter sin juridikexamen.
– Många tjänstemän här har en bakgrund som förtroendevalda eller politiskt engagerade. Då har de ju ett annat angreppssätt på hur man löser sina arbetsuppgifter. Det har väl varit den stora biten för mig, att förstå politiken.
Själv hade Rebecca ingen bakgrund i partipolitiken. Hon förtydligar sitt resonemang:
– Dels kan det ta tid att förstå det politiska snacket, dels hur det är i KD. Hur man förhåller sig till saker och hur man tänker. Men med människorna och arbetsuppgifterna har det gått jättebra.
Tjänsten i riksdagen har hittills inneburit ”full fart från början”, men också en tydlig känsla av att ha hamnat i ett parti vars värderingar hon delar.
– Jag är personligen troende och mycket av partiets grundläggande värderingar passar in i min världsbild. Även familjefrågorna stämmer väl överens med synen jag har på människan och staten, berättar Rebecca.
– Även om man är tjänsteman så bör man nog känna att man tror på de idéer som lyfts.
Rebecca har alltid varit engagerad i samhällsfrågor. Så kom hon på att börja läsa juridik, och så kom hon på att förra året grunda organisationen Reacta tillsammans med några vänner.
– Vi är engagerade där vi känner att det finns ett behov av information om ungas hälsosituation och av att bredda debatten kring de problem som finns. Vi ser i rapporter och när vi möter ungdomar att många inte mår bra i dag.
Depressioner, ätstörningar, gatuvåld och hedersrelaterat våld – ja all form av fysisk och psykisk ohälsa bland unga står på Reactas dagordning. Rebecca är ordförande.
– Det svåra är att hitta personer som vill engagera sig och lägga ner tid. Inte mycket tid behövs, men man måste ändå finnas där, driva frågor och vara aktiv, säger Rebecca.
– Jag tror att frivilligheten och föreningsviljan som vi har haft en tradition av i Sverige håller på att försvinna med min generation. Många har så mycket med sina karriärer och egna liv att de inte har tid för ideellt engagemang. Men det finns också många som vill engagera sig och lägger ner mycket tid och kraft.
Reactas arbete växer sakta men säkert. I dag har organisationen 1 100 medlemmar och fyra lokalavdelningar, som bloggar och gör kampanjer för att få en bild av vilka behov deras respektive orter har. Reacta har också fått en artikel publicerad på Dagens Nyheters debattsida, om behovet av information kring humant papillomvirus.
– Både i mitt arbete på riksdagen och i mitt ideella engagemang har jag lätt att känna att jag får jobba med frågor som verkligen har betydelse för andra människor, säger Rebecca Söderström.
Simon Olsson