Viljan till lösning verkar saknas

Avd: Signerat | Datum: 20 november 2009

Skriv ut |  Tipsa en kompis |  Kommentera

SIGNERAT. För bara några dagar sedan besökte jag återigen Ramallah på Västbanken. Det var länge sedan jag var där. Nu bor det 40000 människor i Ramallah och ytterligare 50000 personer tar sig igenom staden under dagtid, enligt stadens egen hemsida.

Ramallah har blivit ett palestinskt centrum för både handel och politik. För någon som är van vid den svenska ordningen så kan Ramallah te sig ganska kaotiskt emellanåt. Massor av bilar trängs på övertrafikerade gator medan fotgängare trängs på trottoarer kantade av butiker som ligger tätt intill varandra. Palestinska poliser i blåa uniformer dirigerar trafiken. Andra i kamouflagemönstrade uniformer står i gathörnen och tycks helt enkelt övervaka att allt är i sin ordning.

Infarten till Ramallah via vägspärren i Qalandya är ett kaos av bilar som kör kors och tvärs när jag åker igenom. Trafikreglerna nonchaleras med jämna mellanrum när bilisters tålamod tryter och israeliska soldater i vägspärren inte riktigt tycks veta i vilken ända de ska börja sitt arbete. Det flesta bilarna glider igenom utan någon egentlig kontroll. Ibland visas id-handlingar upp men mycket mer dramatiskt än så blir det inte.

”Osloprocessen var en katastrof för oss”, säger professor Tamari som för närvarande är chef för institutet för Jerusalemstudier i Ramallah.

Tamari har både humor och självdistans och är väldigt lätt att tycka om. Han hatar inte någon men ger intryck av att, av förståliga skäl, vara både störd och besvärad. Det är isoleringen och begränsningarna i rörelsefriheten som stör honom. Det är svårt för honom att åka till Jerusalem. Svårt att ta sig fram och svårt att utbyta gods och tankar. Jag lyssnar utan att egentligen kommentera. Det känns inte rätt att ifrågasätta hans upplevelse av historien och situationen.

Tamari saknar möjligheten att komma och gå som det behagar honom och som han tidigare haft möjlighet till. Han saknar den dagliga kontakten med både israeler och palestinier i Jerusalem. Oavsett hur lösningen mellan Israel och den palestinska myndigheten kommer att se ut så kommer det dagliga livet för människor som Tamari att påverkas.

Några streck på en karta

Är det tvåstatslösningen som är problemet eller är det gränsposteringarna och den israeliska ockupationen? Blir allt bra om gränsposteringen försvinner och Tamari kan återgå till de dagliga rutiner han hade då? Kan några streck på en karta och ett politiskt beslut lösa problemet? Mitt svar på alla frågorna är nej.

Eftersom både israeler och palestinier ger intryck av att vilja ha varsitt land och världen i övrigt strävar efter det samma så kommer det även fortsättningsvis finnas en gräns mellan Israel och Västbanken.

Något så enkelt som ömsesidig smidighet tycks dock saknas. En ömsesidig vilja till att lösa de små praktiska problemen som hopar sig över vardagslivets rutiner. En ömsesidig vilja till att underlätta i den mån det går och hjälpa till där det är möjligt. Om ett sådant förhållningssätt finns blir allt annat ganska enkelt att lösa.

Eli Göndör, doktorand i islamologi