Lyckad integration med kanadensisk modell

Avd: Reportage | Datum: 20 november 2009

Skriv ut |  Tipsa en kompis

REPORTAGE. Under ett par högtidliga sommardagar i år låg hockeyvärldens mecka i Bell Center i kanadensiska storstaden Montréals stadskärna. Det var dags för den så kallade draften, som är ett system för professionella lag inom den nordamerikanska is­hockey­ligan, NHL, att fördela klubbarnas rättigheter till spelare som ännu inte bundits upp av något lag.

Trots sommarhettan bjöds besökarna på väg till hallen på snabb uppvisningshockey. I rinken vid ingången rådde dock slagskottförbud när t-shirt- och shortsklädda unga fransk-kanadensiska killar utan ben- och axelskydd spelade hockey i sommarvärmen.

Publiken inne i det nästan fullbokade Bell Center bestod enligt arrangörerna till 40 procent av familjer och vänner till de spelare, däribland svenskar som Victor Hedman, som förväntades bli draftade, vilket han och 23 andra svenskar också senare blev.

Bland de mest lovande kanadensiska hockeyspelarna som valdes ut av transatlantiska topplag redan i första omgången fanns armeniskfödde Zack Kassian, judiske Jared Cowen och muslimske Nazem Kadri. Dessutom ”plockades” den afro-amerikanske spelaren Evander Kane till Atlanta Thrashers.

Nazem Kadri, som därmed spelar nästa säsong för anrika Toronto Maple Leaf, hamnade i en stad som är en av de mest multikulturella städerna i världen, enligt FN:s statstik. Därmed kommer muslimerna, som i Toronto uppgår till 5,5 procent, att ha en av de egna att heja på när Maple Leaf spelar sina hemmamatcher.

Minoritet blir majoritet

I mars 2005 förutsa Statistics Canada att den så kallade synliga minoriteten kommer att vara en majoritet i Toronto år 2012. Siffran gäller de 2,5 miljoner invånare som bor i stadens ursprungliga, centrala del. I det så kallade Greater Toronto bor drygt 5,6 miljoner människor.

Av dessa är 4,2 procent judar, 4,1 procent hinduer, 3 procent sikher och 3 procent buddhister. Andelen rastafari är mindre än 1 procent. Drygt 12 procent av befolkningen säger sig inte tillhöra något religiöst samfund.

Toronto är en är engelskpråkig stad med undantag av den fransktalande provinsen Quebec där cirka 20 procent talar engelska som första språk.

Många asiatiska ansikten

Det händer att en besökare som vandrar längs Torontos affärsgator får intrycket av att vara i en asiatisk stad. De asiatiska ansiktena dominerar gatubilden i stadens centrala delar.

Däremot är känslan av muslimsk närvaro inte lika stor här, som i Montréal, dit många fransktalande nordafrikaner har emigrerat under senare år. Här finns också en stor haitiansk koloni.

Kanada har enligt FN:s ”Human Development Index”, världens mest framgångsrika integrationsmodell, men vad är det som ligger bakom denna bedömning? Svaren innehåller förmodligen en hel del – för svenska ansvariga för integration – mot­sägelse­fulla och svårsmälta lösningar.

Anklagas för att välja de bästa

Kritikerna anklagar Kanada för ett krasst ekonomiskt tänkande när landet väljer ut de ”bästa” invandrarna, även från flyktingläger. Anhängarna av en mer restriktiv linje känner sig däremot stärkta i sin argumentation genom Kanadas påstått stränga, och därmed enligt deras mening, framgångsrikare inteegrationspolitik.

Den kanadensiske ekonomen och integrationsexperten Govind Rao känner till debatten på Atlantens östra strand. Till exempel att anhängare av den svenska modellen ibland kännetecknar den kanadensiska modellen som ett system för etnisk registrering och kvotering. De anser också att krav på språk- och samhällskunskapstester för att få bli medborgare är problematiska. Obligatoriska medborgarskapsceremonier anses av den kanadensiska modellens kritiker bidra till osund nationalism. En annan orättvisa som påpekas är den kanadensiska modellens försörjningskrav för anhöriginvandring.

En del debattörer i Sverige ser det som moraliskt betänkligt att locka till sig högt utbildad arbetskraft medan flyktinginvandringen är liten.

”Inbäddat i ett system”

– Jag har inte upplevt hundraprocentig rättvisa någonstans på denna jord. Selektion är inbäddad i ett system som garanterar minoriteterna deras mänskliga fri - och rättigheter. Dessa rättigheter är ytterst viktiga för oss och invandringen betraktas av den kanadensiska regeringen som en positiv ekonomisk faktor för landet, eftersom invandrarna bidrar till mellan 20 och 30 procent av Kanadas ekonomiska tillväxt, förklarar Govind Rao vid en internationell konferens i Toronto.

Kanadas kulturella mångfald är enligt Rao ett resultat av århundraden av invandring. Han anser ändå att många andra länder kan ha stor nytta av att titta närmare på den kanadensiska modellen.

– Runt 40 procent av invandrarna har en högskole- eller någon annan akademisk examen. Det innebär att det flyttar in många människor, för vilkas utbildning Kanada inte har behövt betala någonting, konstaterar Govind Rao.

Han medger att de som vill flytta till Kanada onekligen blir ”värderade” av staten efter ett särskilt punkt­system.

– Det handlar om ett annat tänkesätt. Flyktingar som avser att stanna i stället för att senare lämna landet gynnas, speciellt när de till exempel vill starta eget företag. Religion och kultur spelar ingen roll för bedömningen, betonar Govind Rao.

Han hänvisar till den stora iranska folkgruppen och de många pakis­tanska kanadensarna, som integrerats väl i samhället. De ugandier som flydde Idi Amins skräckvälde har enligt Rao också assimilerat sig framgångsrikt i Kanadas socioekonomiska system.

– Inte ens efter 11 september 2001 kunde vi urskilja någon ökning av islamofobi i Kanada. Och senaste undersökningen visar att kanadensarnas uppfattning om den muslimska gemenskapen i landet inte har blivit mer negativ, snarare tvärtom, berättar Govind Rao.

Han påpekar dock att staten samtidigt har slagit fast att islam är en religion bland andra, skild från staten utan politisk status.

Därmed betraktas exempelvis sharia-lagar som står i strid med kanadensisk lag som olagliga. Sedan 2005 måste alla religiösa – muslimska eller judiska – skiljedomsförfaranden i äktenskaps- och arvsfrågor underordnas kanadensisk lagstiftning.

Fri sjukvård och rätt att arbeta

En klar majoritet av kanadensiska muslimer stöder detta beslut.

– Asylsökande som väntar på att deras fall ska prövas, vilket kan ta ett par år, har hos oss rätt till fri sjukvård och rätt att arbeta. Därmed har de skyldighet att betala skatter och avgifter till staten, en detalj som gläder finansministern, säger Rao med glimten i ögat.

Enligt honom har detta system hit­intills inte bidragit till någon flyktingvåg.

– Naturligtvis finns det personer som utnyttjar systemet genom att resa in med turistvisum för att sedan ansöka om flyktingsstatus, säger Rao.

Svårt resa in

Han betonar att i första hand handlar det dock om att skydda människor. En okontrollerad invandring försvåras, främst genom att det är relativt svårt att resa in i Kanada.

Det beror också på att flygbolag som lättvindigt säljer biljetter till flyktingar, som sedan får sina asylansökningar avslagna, själva måste stå för kostnaderna för flyktingens utvisning, kostnader som kan uppgå till 40000 kronor.

Trots att landet varje år ger uppehållstillstånd till 250000 personer och trots att det finns förorter till de stora städerna som nästan uteslutande är befolkade av invandrare, så har Kanada inte samma integrationsproblem som Sverige och andra länder, i form av brinnande bilar i storstädernas förorter.

Kanada har inte heller några invandringskritiska och främlingsfientliga partier av det snitt som är en realitet i de flesta europeiska länder.

– Bara en tiondel av den årliga invandringen till Kanada är flykting­invandring. Huvuddelen utgörs av arbetskraftsinvandring och det är bara de med utbildning, goda språkkunskaper och andra erfarenheter som passerar nålsögat hos oss. Det är visserligen stort för att vara ett sådant, men fortfarande ett nålsöga, förklarar Rao.

Även den som söker kanadensiskt medborgarskap, möter betydligt högre hinder än i Sverige. För medborgarskap krävs att man redan har ett permanent uppehållstillstånd, vilket är svårt att få, plus att vederbörande sedan dess vistats i Kanada ett visst antal år och inte haft problem med lagen.

Muslimer inte så hetlevrade

Alla resor som gjorts utanför Kanada dras av från den tiden. Ett annat krav är att den som ansöker kan tala franska eller engelska hjälpligt och att man ska klara provet i historia, geografi, demokrati, miljö, kultur samt rättigheter och skyldigheter.

Detta har enligt Govind Rao bidragit till att göra Kanada till ett bra land att leva i.

Den muslimska gemenskapen tycks också ha en mindre het inställning till konflikten i Mellanöstern.

När Montréals judiska församling ifjol arrangerade en stöddemonstration med 10000 deltagare, med anledning av Israels 60-årsdag, uppgick motdemonstranternas skara till ett hundratal muslimer och lika många vänsteranhängare. Att jämföra med till exempel det uppbåd demonstranter som ville förhindra att 60-årsdagen högtidlighölls i Sverige.

Markku Björkman