Många skyller Rumäniens problem på demokratin

Avd: Reportage | Datum: 20 november 2009

Skriv ut |  Tipsa en kompis

INTERVJUN. Första oktober 2009 utsågs Adina Trunk till första nordiska ledamot i EPP Women, som är de konservativa och kristdemokratiska EU-partiernas kvinnoförbund. Hon är andra vice ordförande i svenska Kristdemokratiska Kvinnoförbundet och årsmötet hölls i Rumäniens huvudstad Bukarest.

Ett intressant sammanträffande är att Adina är född i Rumänien och tillbringade sina första nio år där. Efter kommunistregimens fall1989 lämnade Adina och hennes mamma Rumänien för att återförenas med Adinas pappa som hade flytt till Tyskland tre år tidigare.

EPP Womens möte hölls i den överdådigt lyxiga parlamentsbyggnaden, Folkets hus, som en gång diktatorn Ceausescu lät uppföra.

Den är i storleksordning nästan lika stor som Pentagon.

Bara hönsfötter att äta

Jag minns när förhållandena i Rumänien blev allmänt kända i väst: Hur Ceausescu för att göra Rumänien ekonomiskt oberoende hade exporterat allt som gick att exportera. Ett kuriöst exempel, men nog så kännbart för befolkningen, var att den enda del av landets höns som man kunde finna i butikerna var fötterna. Resten av djuren exporterades eller konsumerades av dem som tillhörde eliten. Det rapporterades om fru Ceausescus tusentals skor och hur presidentpalatset var utrustat med badkarskranar i guld.

Reportagen från de rumänska barnhemmen var upprörande. Regimen styrde med järnhand över reproduktionen, preventivmedel var förbjudna liksom förstås aborter. Kvinnorna fick finna sig i att få sin menstruationscykel och eventuella graviditeter noga kontrollerade. Många oönskade barn såg dagens ljus.

Adina växte upp i Bukarest hos sin mormor och morfar som hade mer tid än mamma som arbetade och kom förbi varje eftermiddag. Trots det svåra livet mitt i den kommunistiska diktaturen minns Adina sin barndom som lycklig. Mamma och morföräldrarna öste kärlek och omsorg om henne. Hon svalt aldrig men minns hur barnen var uppmärksamma när de var ute och lekte: fick de höra att det skulle komma eftertraktade varor, som grönsaker eller kött, till en butik sprang de genast hem och berättade det så någon av de vuxna kunde ställa sig i kö. Ofta från tre på morgonen. Flera timmar senare kunde köandet visa sig vara förgäves: ryktet falskt eller varan slutsåld. Adina minns lyckan när det fanns glass att köpa.

Vara bäst

Efter att ha lämnat Rumänien bodde Adina fyra år i Tyskland men kom så småningom att rota sig i Sverige. Men att hon kommer att stanna här resten av livet är inte säkert. Hon är gift med en engelsman, kandiderade för en plats för Kristdemokraterna i senaste Europaparlamentsvalet och kallar sig i första hand europé. Men hon känner sig hemma i Sverige.

I det kommunistiska Rumänien satsade man på utbildning. Pedagogiken var inriktad på en konstant strävan efter att vara bäst.

Det var tydliga regler och eleverna fick betyg från första klass. Om arbetet var de vuxnas plikt så var skolan barnens.

– Känner man sig älskad för den man är så är tävlandet och strävan efter att vara bäst inte nedbrytande för självförtroendet, säger Adina. Men visst finns det en fara i att lägga ett barns värde i vad hon eller han presterar. Å andra sidan är varje barn bra på något. Det gäller bara att få ta fram det.

Hon är kritisk till det hon upplever i Sverige: att man inte ska tro att man är något och att det är fult att vilja vinna eller vara bäst.

Barnen hade många olika aktiviteter på fritiden. Adina spelade piano, sjöng, läste engelska, målade, spelade teater och dansade balett. På somrarna kunde barnen fara på läger och allt var gratis.

Propagandan var närvarande hela tiden, om att Rumänien var det bästa land att leva i, Ceausescu en älskad landsfader och västvärlden ett degenererat hot.

Barnen fick uppträda och vara med i stora propagandistiska uppvisningar, som med förkärlek sändes i teve och radio. Adina minns att mormor var glad och stolt när dotterdottern syntes i teve. Men hon minns också att morfar var upprörd, han var kritisk till propagandan och systemet. Men det var inget man fick uttala högt. Telefonen var avlyssnad och man fick aldrig tala högt om pappa i väst.

Läste mycket

Det fanns få leksaker, inga modekläder i butikerna och städerna var gråa och trista. Däremot fanns det böcker. Adina, precis som hennes mamma, läste mycket. Hon läste om de grekiska gudarna och sen iscensatte hon sagorna tillsammans med sina kompisar.

Hon säger att det hon fått med sig från det rumänska skolsystemet är vikten av att ha rutiner och att kunna strukturera sitt arbete och att alltid anstränga sig till det yttersta.

Som en krigszon

Adina har tydliga minnen från när regimen föll.

21 december 1989 var det mycket snö och Adina och hennes lekkamrater var ute och byggde en snögubbe när pansarvagnar rullade in i deras vanligtvis så fridfulla bostadsområde. Barnen sprang in och sen satt alla klistrade framför teven.

– Man höll sig borta från fönstren, utanför var det som en krigszon, man hörde skottlossning och såg eldkulor.

Hon minns även stillbilderna på teve av hur Ceausescu och hans fru hade avrättats.

I mars året därpå lämnade Adina, nästan tio år gammal, och hennes mamma Rumänien.

I dag arbetar Adina som Östeuropahandläggare på Kristdemokratiskt Internationellt Center, KIC. Hon står, tillsammans med redaktör Elizabeth Bushby, KIC, bakom rapporten ”Rumänien - 20 år efter kommunismen”, som gavs ut lagom till årets bokmässa i Göteborg. Rapporten presenteras här intill.

Maria Wilhelmson

Bokanmälan. I rapporten ”Rumänien 20 år efter kommunismen”, KIC, intervjuas tre rumäner i olika generationer. Det är Adriana Serban, född 1954, som var yrkesarbetande, gift och mor, när diktaturen föll. Det är Gheorge Grauer, född 1934, som var barn när kommunismen infördes, och sen har levt hela sitt vuxna liv i diktaturen och nu upplever hur ett demokratiskt system skapas. Han verkade bland annat som journalist. Den tredje intervjuade är Claudia, som var sex år när förtrycket upphörde och inte har så många minnen från livet i det kommunistiska Rumänien. Gheorge är den enda av de tre som bor kvar i landet.

Medlem i EU

Det är tre omfattande och inträngande intervjuer med tre personer med skiftande inställning till, och upplevelser av, den forna kommuniststaten liksom av det nya Rumäniens försök att bli en modern demokrati. Rumänien är i dag medlem i EU.

Enorm omställning

Förändringsprocessen har varken varit lätt eller konfliktfri och demokratin är långt ifrån ett faktum i dagens Rumänien. För befolkningen, som levt i en relativ trygghet och stabilitet fram till 1989 – men samtidigt i total ofrihet, ständig rädsla för repressalier om man inte var regimtrogen och utan kontakt med omvärlden – har omställningen varit enorm.

De forna makthavarna har blivit dagens, vilket inte är bra för landets demokratiska utveckling eller de ”vanliga människornas” tilltro till vare sig dem eller demokratin. Entreprenörerna – de nya kapitalisterna – har stor makt. Samhällsystemet är korrupt på alla plan, rättssäkerheten obefintlig och människorna är ointresserade av att delta i uppbyggnaden av det demokratiska systemet och att engagera sig i de nya partierna.

Ord utan innehåll

Här ska skapas ett fungerande flerpartisystem: men vad är till exempel ett liberalt parti som inte vet av några liberala ideologiska traditioner? Mycket blir ord utan innehåll.

Dessutom är ekonomin usel, arbetslösheten hög och lönerna sjunker. Människorna måste själva lösa vardagliga problem som regimen förr tog hand om.

Tilliten mellan människor har fått sig en rejäl knäck, egoismen frodas och många skyller de nya problemen och osäkerheten på just det demokratiska systemet. Att bygga demokrati tar tid – lång tid – och kraft. Man går från ett politiskt system till ett motsatt. Inte bara lagar och förordningar måste förändras. utan även människors sätt att tänka. Den kommunistiska människan måste ersättas av en demokratiskt sinnad. Man får tänka fritt, men måste också tänka själv.

Viss nostalgi

Äldre rumäner ger uttryck för viss nostalgi: en del var bättre, eller i alla fall enklare, förr. De yngre ser mest positivt på framtiden i ett öppet Europa. Men många rumäner lämnar landet, inte minst de unga.

Men av de intervjuade i rapporten vill, eller tror, ingen på en återgång till det förflutna.

Det finns, trots allt, hopp. Kommunismen är död och begraven. Men, som en av de intervjuade säger, det behövs mycket stöd och påtryckningar, inte minst från EU, för att landet ska lyckas i sin strävan att bli en fungerande demokrati.

Utgiven av KIC

Rapporten ”Rumänien 20 år efter kommunismen”, är utgiven av Kristdemokratiskt Internationellt Center. Adina Trunk har intervjuat och översatt. Elizabeth Bushby är redaktör och grafisk formgivare.

Maria Wilhelmson

Fotnot: Rapporten lanseras den 25 november i KIC:s lokaler klockan 17.00 på Munkbron 1 i Stockholm.