Låt inte retoriken förta budskapet

Avd: Debatt | Datum: 25 november 2009

Skriv ut |  Tipsa en kompis |  Kommentera

DEBATT. Göran Hägglunds tal och debattartiklar om ”verklighetens folk” har vållat enorm debatt och rönt ett medieintresse större än vad vårt parti upplevt på relativt lång tid. Det finns många kloka delar i de tankar som förts fram i Almedalen och på DN Debatt men även om de mer tillspetsade formuleringarna har bidragit till att få igång debatten så riskerar de att förta det viktiga budskap som egentligen borde stå i centrum.

Det finns en klar poäng i att spetsa till sitt budskap ibland och tydliggöra skillnaderna mellan de politiska alternativen. Och det är helt klart så att oavsett vilket budskap man väljer att förmedla så finns det alltid en risk att man missar någon del i den helhet man försöker få fram. Men trots detta är det viktigt att det alltid finns en reflektion över det man kommunicerar och hur det uppfattas. Och det är därför jag skriver detta för att väcka tankar kring tre problem som jag upplever följer med det budskap om verklighetens folk som förmedlats i Almedalen, på DN-debatt och i en mängd andra forum och medier.

Skön dos kaxighet

Jag och sannolikt många partimedlemmar med mig uppskattade när Göran Hägglund på Gotland talade om politiska motståndares regleringsiver och översittartakter med både humor och en skön dos kaxighet. Men allteftersom debatten fortsatt har fokus mer och mer hamnat på en pseudodiskussion om vilka verklighetens folk egentligen är. Ansvaret för detta vilar till stor del på medier som mer eller mindre medvetet omtolkat och misstolkat budskapet för att försöka associera Kristdemokraterna till diverse otrevliga politiska partier och rörelser.

Men en del av ansvaret är också Hägglunds, för formuleringarna om att ”verklighetens folk” föredrar Blondinbella framför SVTs kulturprogram och inte bryr sig så mycket om politik och stora samhällsfrågor, har definitivt bidragit till att fokus i debatten skiftat. Problemet med utläggningar om hur folk är som mest är att de blir lika mycket stereotyper som de förenklande och nedvärderande beskrivningar av medelsvenssons som den så kallade kultureliten hänger sig åt.

Ett annat problem med retoriken framkom under Hägglunds tal på partiets personaldag i oktober. Hägglund lyfte då fram ett antal historiska händelser som han menade visade på en ”svensk samhällsanda”, av samarbete, vilken skall ha hållit landet borta från konflikter etc. Han sade bland annat att ”den svenska gemenskapsandan är det värdefullaste vi har”. Problemet med att på detta sätt definiera något slags ursvenskt kännetecken, ett slags kollektiv nationell värdering om att samarbete är bra, är att man då säger att det finns en objektiv svenskhet. Det må vara en trevligare och mer sympatisk variant än den som propageras för från annat håll, men om vi börjar tillerkänna en version av svenskhet trovärdighet så tappar vi möjligheten att rationellt kunna bemöta Sverigedemokraterna. Om vi själva säger att det finns något gediget svenskt så kommer vi bara att förorda en annan version av vad detta skulle vara än deras, istället för att bemöta själva grundtanken om nationen som en sammanhållen och homogen identitetsgemenskap.

Det tredje problemet med budskapet är snarare vad som saknas eller inte ges tillräckligt utrymme.

Att lyfta fram frihetsdimensionen är viktigt. Att våga tala om att staten faktiskt inte skall lösa alla problem och inte ens bör försöka är också viktigt. Men när man talar om frihet får man inte glömma den komponent som gör friheten möjlig, nämligen ansvaret. Ansvaret som vi som människor har för vår nästa, för dem som står oss nära liksom för dem vi kanske inte ens känner. Som jag upplever det har den delen av budskapet hittills fått för lite utrymme. För en del i slutsatsen av att staten inte kan lösa alla problem är att du och jag själva måste lösa en del av dem, och inte bara låta dem vara.

Om fler av oss tar ansvar för att hjälpa till med integrationen och anmäler oss som frivilliga kontaktpersoner till nyanlända flyktingar skulle mer göras för integrationen än vad lagstiftningen kan åstadkomma. Om fler av oss tar ansvar för ungdomar genom att engagera sig i en förening så skulle vi göra mer för att minska ungdomsbrottsligheten än vad lag­stiftning förmår förändra.

Ingen bra jämförelse

Det handlar om så mycket mer än att undvika politisk klåfingrighet. Vad vi behöver långt mer än en stat som inte lägger sig i är medmänniskor som gör det. Medmänniskor som ser bortom sig själva och sitt eget och ser sitt ansvar för andra. Det är inget vi kan lagstifta fram men något vi måste tala om, något vi måste uppmärksamma minst lika mycket som vi uppmärksammar när staten tar för sig för mycket.

En ledarskribent kallade Hägglunds ut­spel för ”Nixon på svenska”, och drog paralleller till ex-presidentens tal om den tysta majoriteten och dess värderingar. Men med rätt fokus i debatten bör Hägglund snarare jämföras med Nixons motståndare i 1960 års presidentval.

Kennedy betonade det personliga ansvaret för att skapa en bättre framtid och underströk att politiken inte kunde lösa alla problem när han uppmuntrade människor att inte fråga vad landet kunde göra för dem utan vad de själva kunde göra för att skapa ett bättre samhälle.

Daniel Sturesson, Höör