SIGNERAT. Jag har nyligen läst Stieg Larssons Millenietrilogi. Jag kände mig inte lockad att göra det när delarna kom ut, men efter det att person efter person bland mina kontakter i Spanien frågar mig om innehållet och till och med den berömde peruansk-spanske författaren Mario Vargas Llosa lov?ordat den, förstod jag att jag inte hade något val. Det som intresserat mig är vad böckerna säger om Sverige och varför de nått en sådan megasuccé.
Om vi börjar med succén så gissar jag att det har att göra med att allt berättas i kronologisk ordning, att det finns ett flertal attraktiva huvudpersoner och att språket är enkelt och lättflytande. Läsarna förstår helt enkelt vad som händer och kan intressera sig för flera av personerna.
Böckerna innehåller också en hel del modern ”magisk realism”. Det mest klara exemplet är de hackers som kan ta fram vilken information som helst från vilken person som helst. Vem behöver en gammaldags allvetande berättare när det finns datorer och hackers? Det finns också en erotisk magisk realism, eftersom alla kvinnor faller för personen Mikael Blomqvist.
I Spanien tror de personer jag talat med att romanerna beskriver hur Sverige är i dag, och de känner viss skadeglädje över att tillståndet inte är så bra som de hört talas om. De är lite trötta på att höra om Sverige som dygdemönster och modell. Många spanjorer har fortfarande en bild av Sverige som kanske stämde kring 1970 men som inte längre motsvarar verkligheten. I samband med Millenietrilogin verkar de dock svängt till att tro att allt är så som det samhället skildras i romanerna. Det är inte så många läsare som kan skilja mellan verklighet och fiktion. Svenskar kanske i utlandet i stället nu kommer att möta en väl mörk bild av landet.
Kanske det ändå finns en punkt där fiktion och verklighet smälter ihop. Huvudpersonerna journalisten Mikael Blomqvist, hans syster advokaten Annika, förre övervakaren Palmgren, ägaren av Milton Security Arman, redaktören Erika, poliser, domare och många fler är hederliga personer. Fast historien går ut på att utreda övergrepp utförda av myndighetspersoner och våldsbrott av alla slag är de hederliga människorna fler än de andra. Kanske detta ändå bidrar till serien framgång? Vi vill tro att det goda segrar. Som svenska läsare vill vi kanske också tro att det är vanligare i Sverige med hederlighet än dess motsats. I internationella jämförelser visar sig svenskar ha ett högt förtroende för varandra. Kanske det är det som är det svenska i denna bitvis osvenska historia?
Inger Enkvist, professor i spanska och författare