FÖRBUNDSKRÖNIKAN. Nyheten om att Elin Nordegren blivit bedragen av Tiger Woods har under några veckor fyllt kvällstidningarna. Många har känt med Elin och frågat sig hur man kan göra så mot sin fru.
Så långt verklighetens folk. Hos märklighetens folk är det andra frågor som ställs. Det började med att Nöjesguidens Malmöredaktör Isabelle Ståhl skrev en artikel där hon sågade den allmänna empatin med Elin och istället menade att problemet var den inskränka norm kring tvåsamhet som hindrar det fria sexet.
TV4 fångade upp hennes artikel och frågorna tornade upp sig inför Kvällsöppet med Ekdal, där jag och nämnd Ståhl skulle medverka: Måste det betyda att man älskar sin partner mindre bara för att man ligger med andra? Är Tiger Woods otrohet bevis för att monogami faktiskt inte fungerar?
Tvåsamhet. För mig innebär det exklusivitet. Att det är kring den exklusiva kärleken mellan två människor som stabila relationer byggs.
Tiger Woods har brutit sitt trohetslöfte mot Elin. Det är lika lite ett bevis för att monogami inte fungerar som att ett trasigt exemplar är ett bevis för att Mercedes gör dåliga bilar
Det är inte nödvändigtvis så att verklighetens folk sitter hemma vid köksborden och diskuterar tvåsamhetens kris. De är väl snarare arga på Tiger Woods för att han har bedragit sin fru.
Otrohet skadar, det sårar och det splittrar familjer. Är det för att vi från barnsben blir lurade att tro att exklusiv kärlek är någonting bra, eller är det så att vi har en naturlig preferens för tvåsamhet? Tvåsamheten från början var ju inte en påtvingad ordning, det skapades av människors fria vilja som samlevnadsform och är lika gammal som människan själv.
Tvåsamheten hade aldrig överlevt i årtusenden om det inte varit för att det är vad människor vill ha. Det är polygamin som har fått ge vika för människors krav på tvåsamhet. Genom att vi inte köpt argumentet om att allt är lika bra så har månggifte raderats bort från samhällslivet i västvärlden. Månggifte finns på andra håll i världen och där är inte kärlek det centrala för ett äktenskap. Här är kärleken utgångspunkten, istället för ekonomiska kalkyler eller lojalitet med klanen. Monogami fungerar som norm, det är polyamorösa relationer som visat sig vara problematiska.
Jag tror heller inte att en relation gynnas av att båda två ligger runt på byn.
Det är ju inte så att ens åtrå till andra försvinner bara för att man går in i en relation, men är man gift så har man lovat att älska sin man eller hustru exklusivt. Så otrohet är ju i alla fall en bristande respekt. Men, kanske någon säger: Om båda är överens om att förhållandet ska vara öppet då? Ja, varken jag eller KDU vill förbjuda öppna förhållanden.
Men det är viktigt att veta att ”öppna förhållanden” oftare slutar i separationer än vad tvåsamhet gör. Orsaken krävs det väl inget genuscertifikat för att komma fram till. Det är helt enkelt svårt att hålla många bollar i luften.
Ståhl var kanske inte ute efter att ge månggifte samma status som äktenskapet, men det är ändå värt att sätta upp ett varningens finger för sådana tankegångar. För det sämsta med polyamori är att det är dåligt för såväl barn som för kvinnor. För barn innebär det bland annat avsaknad av stabilitet. I tvåsamhet är föräldrarna ofta så pass trygga i varandra att kärleken kan läggas på barnet. I en familj med många partners måste barnet tävla mot vuxna kvinnor och män om sina föräldrars uppmärksamhet och denna konkurrens om kärlek skapar otrygghet. Att månggifte är dåligt för kvinnor har vi sett många gånger. Genom historien har det framför allt varit män med makt som skaffat sig många fruar. För även om det är möjligt att det i enstaka fall skulle kunna vara en kvinna som har ett harem med toyboys, så är det i första hand invandrarkvinnor från kulturer med månggifte som skulle drabbas. Studier har exempelvis visat att äldre fruar och deras barn blir lidande när männen skaffar sig nya yngre fruar.
Resten kan ni se på teven. Jag ska förresten bege mig dit nu.
Charlie Weimers, förbundsordförande i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet