Barn och pappor har rätt till varann

Avd: Signerat | Datum: 26 januari 2010

Skriv ut |  Tipsa en kompis |  Kommentera

SIGNERAT. Mor ror och far är rar. Den gamla ramsan som lärde oss 60-talister att läsa gäller inte längre. Jo, mor ror förstås mer än någonsin, men några rara fäder hör man ytterst sällan talas om. I vår tid är pappan för många en utbytbar spermiedonator som i det ögonblick mamma tröttnar på honom, ska träda tillbaka och helst inte besvära henne eller barnen mera.

På Barnkonventionens 20-årsdag i november var jag i Kristianstad där föreningen Pappa-Barn arrangerade ljusvaka för att sätta fokus på hur många svenska barn som inte får träffa sina pappor. Alla riksdagspartierna hade fått en inbjudan att medverka, alla kom – utom Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Ingen visste

Eftersom Kristdemokraterna inte kallar sig feministiskt och fortfarande tycker att kärnfamiljen har ett existensberättigande, blev jag konfunderad. Varför ville inte KD ställa upp en dag då papporna samlades för att manifestera sin kärlek till sina barn och kräva sina rättigheter?

När sedan talarna avlöste varandra i talarstolen insåg jag att ingen av de inbjudna hade en aning om varför de var där. Socialdemokraten och vänsterpartisten talade om papperslösa barn och såg helt förbluffade ut när jag frågade dem vad de i stället ville göra för de tiotusentals ”pappalösa” barnen i vårt land.

Moderaten skröt om att han varit med om att ta fram ”tittförbudet” mot barnporr och centerpartisten tyckte som alla andra att FN:s Barnkonvention ska upphöjas till lag i Sverige.

Men varför kommer fyra riksdagsledamöter till ett möte med en grupp som kallar sig Pappa-Barn utan att säga ett enda ord om denna viktiga relation? Låt mig citera de frilansande familjeterapeuterna Agnetha Svensson och Gösta Emtestam från en artikel i DN 2003:

”Ett barn som växer upp i nära kontakt med sin mamma och sin pappa bygger upp sin person och sin självbild med bådas hjälp. Om barnet sedan tvingas att ta avstånd från den ena föräldern – då blir det i någon mening av med halva sitt jag.

Barn som förlorar sin pappa kan få ett hål i själen. Sådana barn känner sig lätt mindervärdiga, och när de senare i livet utsätts för andra separationer mår de väldigt dåligt. Många vågar inte skilja sig från en olämplig partner fast de borde. Kvinnor kan till exempel hålla kvar våldsamma män i sina liv, år efter år.”

I majoritet på fängelser

Forskning visar att barn som växer upp utan en nära relation med sin biologiska pappa oftare än andra hamnar i skolk, missbruk och kriminalitet. På fängelserna är de i majoritet. Ändå behöver en mamma bara vägra att samarbeta med sina barns far för att hon ska slippa gemensam vårdnad, något allt fler använder sig av sedan vårdnadslagen ändrades 2006.

Jag har svårt att se en viktigare fråga än denna i höstens val – våra barns absoluta rätt till båda sina föräldrar. Det parti som vågar stå upp för pappornas rätt att vara pappor, kommer att få min röst i september.

Ingrid Carlqvist, journalist, författare och förläggare