Stoppad och icke önskvärd i Sovjet

Avd: Signerat | Datum: 4 februari 2010

Skriv ut |  Tipsa en kompis |  Kommentera

SIGNERAT. Några gånger har jag varit med om sådant som gör att jag kan ana ångesten, oron och osäkerheten hos en flykting som kommer till Arlanda eller försöker ta sig in i Sverige via Danmark, Norge eller Finland. Man möter gränspolisens granskande och misstänksamma blickar. Många får beskedet att Sverige inte vill ta emot dem och därför avvisar flyktingen.

Jag kom till Turkiet tillsammans med min far. Meningen var att vi skulle stanna länge. Men vi blev utvisade. När det första beskedet kom fick vi hjälp från Vita Huset i Washington som sände en ambassadör till Istanbul. Vi fick träffa en av landets ledande politiker. Han var före detta utrikesminister, gift med en tysk prinsessa. Trots ett sådant stöd blev vi utvisade med besked att lämna landet inom 48 timmar. Men vi visste att vi var välkomna hem till ordnade förhållanden i Sverige.

Flyktingen däremot tvingas tillbaka till fattigdom, politiska konflikter med risk att bli fängslad eller dödad.

Fel datum

Vid ett annat tillfälle landade jag i Tasjkent i det dåvarande Sovjetunionen. Det var alltså länge sedan det hände. Jag hade kontrollerat mitt visum några dagar tidigare i Colombo på Sri Lanka. Allt var i sin ordning, trodde jag. Nu var jag på väg hem till Sverige. Men i Tasjkent upptäckte gränspolisen ett felaktigt datum i mitt pass. Det fick jag inte veta direkt. Istället fördes jag in i ett rum där jag först fick sitta ensam. Så kom en polisofficer in och jag ställde mig upp. Han gick fram till mig, ansiktet nästan nuddade vid mitt ansikte när han skrek för full hals på bruten engelska: ”Du har ingen rätt att komma till Sovjetunionen. Ut härifrån, lämna vårt land. Nu, omedelbart”. Så vände han och gick. Jag satte mig ner och märkte att hela kroppen skakade av chocken. Jag var inlåst i ett rum utan fönster och med en låst dörr i flera timmar.

En himmelsk destination

Så kom ett snabbt besked att jag skulle följa med och vi gick ut till ett av Aeroflots flygplan stod berett för att flyga till Moskva. Jag fördes ombord och andades ut. Några timmar senare landade vi i Moskva. Flygplanet stod still långt från terminalbyggnaden. En bil kom mot flygplanet och en trappa fälldes ner. Två poliser kom in i kabinen och ropade ut mitt namn. ”Följ med”, var deras korta besked. Jag fördes till en byggnad och låstes in i ett rum. Ingen samtalade med mig. Jag fick inte veta vad som skulle hända. En hel natt gick. Men på morgonen hämtades jag och fördes till avgångshallen för att åka med SAS från Moskva till Stockholm. Det kändes som att vara på väg mot en himmelsk destination.

Jag vet att mina små upplevelser ger ett naivt intryck i jämförelse med alla dem som flyr undan krig, svält, förtryck och dödshot. Risken finns att flyktingströmmarna kommer att bli ändå mer påträngande. Jag håller med om att Sverige inte kan ta emot alla. Men med en mer genomtänkt politik finns det rum för fler.

Stanley Sjöberg