Utskämd förlorare segrade

Avd: Utrikes | Datum: 23 februari 2010

Skriv ut |  Tipsa en kompis

UTBLICK. Många var de som jublade för fyra år sedan när den Orangea revolutionen gav såväl ukrainarna som omvärlden hopp om att landet äntligen skulle befrias från Sovjetunionens tunga ok.

Istället skulle man nu styra kurs mot mer demokrati, frihet och den Europeiska unionen. Fyra år senare var de optimistiska, hoppfulla orangea anhängarna ett minne blott då presidentvalet inleddes.

Missnöjda ukrainare

Efter fyra års politisk maktkamp, skandaler, djup ekonomisk kris och hög arbetslöshet hade de istället ersatts av missnöjda och besvikna medborgare som fått nog. Fått nog av de två huvudspelarna i det ukrainska dramat som de hade följt månad efter månad, år efter år. Jusjtjenko, den västvänliga presidenten och även den stundvis så populära, (och populistiska), premiärministern Tymosjenko skulle bort. Förtroendet fanns inte kvar och den enda kandidaten som återstod var förra valets utskämda förlorare Janukovytj.

För fyra år sedan hade få trott att förloraren i den orangea revolutionen, Viktor Janukovytj, som först hade utnämnt sig själv till vinnare och sedan tvingats medge valfusk och lämna posten, skulle göra en sådan comeback.

Spekulationer om valfusk

I den andra presidentsvalomgången för en vecka sedan vann han dock med knappa tre procentenheter med 49 mot 46 procent över motkandidaten Tymosjenko. Bland Tymosjenkoanhängarna var spekulationerna kring valfusk och röstfifflande igång direkt och få trodde att Ukrainas järnlady skulle erkänna sig besegrad.

Valobservatörer från EU var dock snabba med att deklarera att valet och rösträkningen hade följt demokratiska principer och landets regler. Vi i väst skulle dock säkerligen ha haft många invändningar mot att nya lagar kring röstlängder och röstställen fick fattas så nära inpå som någon dag från valet. Lika snabbt som gratulationerna från Europas ledare började strömma in, visade också den nya presidenten att hans lojalitet fortfarande var vänt mot den stora grannen i Öst.

Den 59-åriga Janukovytj som i över ett decennium styrt det nationalistiska, ryssvänliga partiet Vårt Ukraina, har tidigare varit medlem i kommunistpartiet och alltid propagerat för bevarandet av starka band med Ryssland. Uppfödd i den rysktalande industristaden Donetsk i östra Ukraina, har närheten till Ryssland för honom, precis som för många andra i den delen av landet alltid känts mer naturligt än närheten till Europa. Därför var det få som var förvånade när han bara några dagar efter valsegern redan hade börjat smida samarbetsplaner med de ryska makthavarna om en möjlig valutaunion mellan Ukraina och Ryssland och ett allt djupare samarbete. Bland annat så ska det ryska språket få samma status som det ukrainska och för att undvika framtida gaskonflikter har den nya presidenten uttalat sig positivt om att ett rysklett konsortium skulle ansvara för det ukrainska gasnätet. Planer på ett framtida NATO-medlemskap som hans rivaler hade arbetat för skulle avskaffas, och likaså strävan efter att få bort den ryska flottan från det ukrainska territoriet på Krimhalvön.

Ökad integration med EU

Samtidigt verkar Janukovytj till mångas lättnad inte vilja lägga EU-relationerna på is. I några av hans första uttalanden säger han sig vilja nå en ökad integration med unionen och hans första resa som president verkar vara planerad till Bryssel. Jublet från de många EU-anhängarna i landet är dock något dämpat, då den nya retoriken framför allt avser att lugna de många (och väldigt rika) affärsmän som jobbar gentemot EU. Vidare befarar man att de krav som ställts från EU:s sida för en ökad integrering kommer att läggas åt sidan för att istället spela på unionens behov av rysk gas via de ukrainska ledningarna för att uppnå det man vill: till exempel avskaffande av visumkrav för landets medborgare. För att få genom alla dessa förändringar krävs dock först att han lyckas bilda regering, vilket bara kan uppnås om han kan övertala två av dagens regeringspartier som stöttat Tymosjenko att byta sida. Att få behålla makten kan dock få många att vilja överge gamla lojaliteter.

Och medan den nya ukrainska ledningen tar form är många demokrati- och EU-anhängare i landet rädda att den orangea revolutionen och tiden efter kommer att kommas ihåg som en obetydande parentes i landets historia. Risken finns, samtidigt som Ukraina verkligen visat enorma förbättringar gällande yttrandefrihet och demokrati.

Tyvärr så finns det dock inga garantier att även ett demokratiskt val, som den som nyss genomförts, nödvändigtvis kommer att leda till fördjupad demokrati och speciellt inte så länge som den valda kandidaten valdes i missnöje mot de andra.

Adina Trunk