Kina satsar stort på Afrika

Avd: Utrikes | Datum: 13 september 2007

Skriv ut |  Tipsa en kompis

Kina satsar stort på Afrika

Kontakterna mellan Kina och länderna på den afrikanska kontinenten har ökat markant under senare år. Den kinesiska närvaron på den afrikanska marknaden har blivit allt mer märkbar och influerar nu utbudet på lokala handelsplatser i de flesta större städerna i östra och södra Afrika.

Utvecklingen betraktas i många fall med bitter skepsis från företagarna i lokalbefolkningen, och förhållandet till de kinesiska varorna som plötsligt finns överallt är kluvet.

Kineser i Zambia

Å ena sidan har den kinesiska importen ökat möjligheten för den fattiga majoriteten att kunna köpa tidigare ouppnåeliga produkter som kylskåp, teveapparater och mobiltelefoner. Å andra sidan har många lokala producenter och fabriker tvingats stänga, vilket gjort att hundratusentals värdefulla arbetstillfällen runtom i de afrikanska länderna gått förlorade.

Småskaliga egenföretagare vittnar om hopplösheten då de ser sina handgjorda produkter utkonkurrerade av kinesiska massproducerade motsvarigheter, som inte bara håller ett betydligt lägre pris utan även ibland sägs hålla bättre kvalitet.

Zambia är ett av de länder där den kinesiska närvaron märks allra tydligast. Här har åtskilliga skolor och sportarenor byggts med kinesiska medel. Stora delar av Zambias skulder till Kina har skrivits av och Kina investerar 800 miljoner amerikanska dollar i utvecklingen av den zambiska gruvindustrin och landsbygden bara under år 2007.

I utbyte får kineserna en särskild ekonomisk zon i Chambishi i det zambiska ”kopparbältet”, där de undantas från både import- och inkomstskatter. Ett tydligt exempel på hur handel och bistånd i de kinesisk-afrikanska relationerna ofta flyter ihop.

Okänt biståndsbelopp

Kina har haft diplomatiska förbindelser med afrikanska länder i över 50 år (sedan år 1956 med Egypten), men på sista tiden har det kinesiska biståndsengagemanget ökat i takt med handelsrelationerna, och satsningarna ligger främst på infrastruktur.

Under de kommande tre åren har Kina lovat att satsa 20 miljarder amerikanska dollar på infrastruktur i Afrika. Något som kan verka förvånande med tanke på landets egen mycket utbredda fattigdom. Storleken på det kinesiska biståndet till Afrika är inte offentliggjord, kanske av respekt eller rädsla för de miljoner kineser som själva befinner sig under fattigdomsgränsen, och säkert har ett och annat att invända mot denna prioritering. Helt klart är dock att det rör sig om mycket stora belopp. Bara den senast utlovade summan som nämndes ovan är större än de ”vanliga” biståndsgivande ländernas sammanlagda hjälp till Afrika för samma period.

Kräver utbyte för bistånd@:Den gängse biståndsterminologin med begrepp som givarland och mottagarland används inte av kinesiska representanter. De beskriver hellre processen som ett samarbete mellan två stater med liknande bakgrund, som sent kom att uppleva urbaniseringen och dess samhällseffekter. Stater som kämpar mot fattigdom och alltid har ömsesidig vinning på samarbete.

Här skiljer sig den kinesiska policyn markant från de övriga biståndsgivarnas; Kina försöker inte dölja att de kräver något i utbyte för biståndet. Med en allt mer energikrävande livsstil hos befolkningen och 70 procent av den egna produktionen på export finns uppenbart stora och akuta behov att fylla i landet.

Kina i behov av olja

Kina behöver olja, och det snabbt. Den i alla marknadsekonomier kända logiken om tillgång och efterfrågan är så universell att den till och med verkar kunna appliceras av makthavare i mindre marknadsanpassade stater. Nu behöver Kina diverse naturtillgångar från Afrika, och det logiska är att erbjuda någonting attraktivt och efterfrågat i utbyte.

Kina kritiseras starkt för sitt agerande i Afrika, bland annat för indirekt stöd till de regimstödda miliser som står bakom stora delar av våldet i Darfur. Två tredjedelar av Sudans oljeexport går till Kina, och Kina har satsat stort på infrastrukturutveckling i landet. Från flera håll i Afrika hörs kritik mot de kinesiska nykolonialistiska metoderna när de ökar sitt engagemang i gruvindustrin och mineralutvinning i de afrikanska länderna.

Internationell kritik mot Kina

I stort sett hela biståndsvärlden enas i unison kritik mot det kinesiska sättet att ge lika urskillningslöst till totalitära regimer som till demokratiska regeringar, förutsatt att det finns en attraktiv produkt eller marknadsandel att få i utbyte. Trots att man från kinesiskt håll spelar broderskapskortet och menar att det handlar om två jämlika staters ömsesidiga utbyte finns det stora brister i tillvägagångssättet, både när det gäller handeln och biståndet.

Effekterna på den afrikanska kontinenten blir sällan eller aldrig långsiktigt hållbara, och flera länder finner sig nu i ett destruktivt beroendeförhållande till Kina. För övriga givarländer, inklusive Sverige, innebär därför de kinesiska intressena och närvaron i Afrika ytterligare utmaningar i arbetet för en hållbar utveckling på kontinenten.

Ulrika Eriksson