Varför detta raseri mot Humanisterna?

Avd: Insändare | Datum: 18 november 2007

Skriv ut |  Tipsa en kompis

Varför detta raseri mot Humanisterna?

insändare. Glåporden i svensk press mot religionskritiker i allmänhet, och mot företrädare för förbundet Humanisterna i synnerhet, har på senare tid stått som spön i backen. Bland mycket annat anklagas vi för vetenskapsfundamentalism, inskränkthet och intolerans. Det sistnämnda känns särskilt märkligt med tanke på att vi står för en sekulär livssyn byggd på förnuft, ansvar, omtanke och respekt för våra medmänniskor.

Bisarra anklagelser

Ett måhända något extremt, men ändå belysande, exempel hittar vi i Kristdemokraten den 26 oktober. Krönikören Anna Close hävdar att vi i Humanisterna bedriver ”häxjakt på helt vanliga, ofta väldigt snälla människor som råkar tro på Gud”, och därtill att vi vill bränna bibelläsare på bål. Att bemöta dessa bisarra anklagelser är naturligtvis inte värt ens den trycksvärta som skulle gå åt, men desto intressantare är att fråga sig: Varifrån kommer allt detta raseri? Jag har två teorier.

Min första teori är att ilskan hänger ihop med missuppfattningen att vi vill förbjuda religion. Det vill vi rakt inte. Tankegången ”jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”, som brukar tillskrivas upplysningsfilosofen Voltaire, tycks ännu mer än 200 år efter dennes död vara alltför subtil och nyanserad för att alla ska förstå den. Å ena sidan är vi i Humanisterna varma anhängare av vars och ens rätt att tro vad de vill och att uttrycka dessa trosuppfattningar. Å andra sidan tror vi att både individ och samhälle skulle tjäna på om religiösa vanföreställningar blev mindre vanliga, och i så liten utsträckning som möjligt låg till grund för individuella och kollektiva beslut.

För religionsfrihet

Nu kanske någon invänder: Men gick inte Humanisterna häromsistens (i Expressen den 17 maj 2007) ut med ett förslag om att avskaffa religionsfriheten? Detta är åter ett missförstånd. Vi är helt och hållet för religionsfrihet. Vad vi däremot anser är att uppfattningar baserade på tron på övernaturligheter inte bör ges någon särskilt skydd utöver dem som andra uppfattningar har, och därför ifrågasätter vi de stycken i grundlagen som behandlar religionsfriheten som en särskild frihet. De vanliga åsikts-, yttrande-, förenings- och mötesfriheterna räcker gott även på religionens område.

Undvikit klarspråk

Min andra teori handlar om att det under så lång tid (många århundraden) varit kutym att undvika att tala klarspråk om (de ofta ganska skakiga) grunderna för religiösa uppfattningar. Detta artiga undvikande gör att när någon till sist tar till bladet från munnen så uppfattas det som tölpaktigt och brutalt.

Ett exempel: Den som i kultur- och samhällsdebatten påpekar att sådant som astrologi, feng shui och liknande new age-flummerier saknar varje antydan till empiriska belägg och därför är att betrakta som vidskepelse, får sällan mothugg. Utmärkt så. Men den som framhåller samma sak rörande vissa religiösa dogmer, såsom föreställningen att det bestialiska ihjältorterandet av en man i 30-årsåldern för snart 2000 år sedan fortfarande via övernaturliga krafter har ett avgörande inflytande över våra liv, råkar genast ut för en störtskur av anklagelser om inskränkthet och fanatisk ateism.

Dogmer som granskas

Dessa häftiga reaktioner tror jag alltså hänger samman med en ovana vid att de religiösa dogmerna diskuteras rationellt och granskas i sömmarna. Men i takt med att folk börjar vänja sig vid den öppnare religionskritik som idag blivit vanligare, tror jag och hoppas att de hetaste känslorna kommer att lägga sig en smula, och bereda väg för en mer konstruktiv och förnuftig diskussion.

Olle Häggström@byline epost:styrelseledamot i Humanisterna