EU måste ställa krav på Kuba
utblick. När EU signerade handelsavtalet med Mexiko i slutet av 1990-talet gjordes det under den så kallade ”demokratiklausulen”. Klausulen är ett verktyg för att försvara och främja utvecklingen av demokrati och mänskliga rättigheter, i till exempel Mexiko.
Tack vare detta ”demokratiska drag” kunde Mexiko genomföra sina första val år 2000 då flera partier deltog på rättvisa villkor.
Många räknar med att EU ska vara en viktig aktör i demokratiutvecklingen på Kuba. I juni har EU-länderna diskuterat och beslutat om sin gemensamma position gentemot Kuba.
Kuba och EU har dåliga diplomatiska relationer sedan 2003 då EU införde sanktioner mot den kubanska regimen på grund av att den förföljde och fängslade 75 demokratiaktivister. Än idag sitter 59 av dem i fängelse med straff på 20 år eller längre. Många är efter fem år i fängelse svaga och svårt sjuka.Tre personer som försökte rymma från ön avrättades också samma år.
Med en socialistisk regering, år 2005, lyckades Spanien som driver EU:s politik gentemot Kuba, frysa sanktionerna. Förra året inledde EU en dialog när den kubanska regimen bjöds till Bryssel för att diskutera relationerna. Den kubanska regimen vägrar inte bara att normalisera de bilaterala relationerna med EU utan kräver dessutom att sanktionerna stoppas.
Varför har EU lämnat initiativet till Spanien? Problemen uppstår när Spanien har en egen hållning mot Kuba jämfört med övriga EU, och nonchalerar ”den demokratiska klausulen”.
För några månader sedan besökte Louis Michel, kommissionär för Utveckling och Humanistiskt Stöd, Havanna. Han öppnade för en politisk kompromiss när han sa att Europarådet är berett att samarbeta med den kubanska regimen när det gäller bistånd ochl frågor som rör miljö och klimat.
Det vore fruktansvärt om EU skulle förhandla bort kubanernas frihet och värdighet mot miljöfrågor.
Det verkar som om EU har lämnat alla frågor angående Kuba till Spanien, som mest utgår från egna ekonomiska intressen. Spanien har stora investeringar på ön, och äger med så kallade ”joint ventures” telefonbolaget och stora delar av hotellindustrin. Av alla utländska bolag i landet är 34 procent spanska. Kubas skuld till Spanien är en miljard euro.
De östeuropeiska länderna i EU-klubben, som i motsats mot Spanien har upplevt kommunismen, vill införa strängare sanktioner gentemot Kuba.
De europeiska ambassaderna i Havanna agerar olika. Några av dem hjälper oppositionella, till exempel genom att erbjuda tillgång till internet. Andra undviker att träffa oppositionella så mycket som möjligt.
Fem år efter massarresteringarna har ingenting hänt. Oenigheten visavi Kuba uppfattas i Kuba som en europeisk svaghet, och den kubanska regimen har kunnat utnyttja situationen till sin fördel.
Efter att Raul Castro tog makten har han upphävt en del förbud, till exempel att kubaner inte fick tillgång till turisthotellen och inte fick köpa mobiler, datorer eller dvd. Förändringar som bara når en liten priviligierad grupp. Gruppen som tillhör nomenklaturan och som handlar med hård valuta, CUC. De flesta kubaner tjänar betydligt mindre pengar i den vanliga valutan ”pesos cubanos”. Förändringarna är bara kosmetiska.
Den kubanska regimen fortsätter att förtrycka sitt folk, förfölja oppositionen och är ointresserad av en konstruktiv dialog med EU.
För några veckor sedan blev en grupp kvinnor, kända som Damerna i vitt, slagna av polisen när de genomförde den demonstration som de gör varje vecka för att få sina män och söner frisläppta.
Oswaldo Payá, ledaren för den kristna frihetsrörelsen, eller MCL, utsattes nyligen för stenkastning.
Det finns fortfarande mer än 200 politiska fångar och pressfrihet saknas helt. Grundläggande mänskliga rättigheter är obefintliga och många riskerar livet när de försöker fly från diktaturen.
Vad vill EU åstadkomma när gemenskapen inleder en dialog om miljöfrågor med den kubanska diktaturen?
Genom tydlig politisk gränssättning mot Kuba kan EU kraftfullt markera mot de nya populistiska regeringarna som utvecklats i Venezuela, Ecuador, Bolivia och Nicaragua, och som har det kubanska samhället som föredöme.
Elizabeth Bushby@byline epost:red@kristdemokraten.com